Har fått många frågor om vi inte ska sätta igång med nästa IVF snart och jo det ska vi. Eller rättare sagt, vi ska inte göra IVF denna gång utan det blir FET istället (frozen embryo transfer)..

Oavsett hur länge vi avvaktar så tror jag aldrig att jag är helt redo och beredd att sätta sprutorna i magen igen, att lägga mig i gynstolen och få äggen räknade och att sedan få äggen plockade. Det gäller nog bara att bestämma sig att köra igång.

Men nu behöver äggen dock inte plockas då vi har 5 fina ägg i frysen och jag hoppas verkligen att dom klarar av att bli upptinade, men det kan man aldrig vara säker på.

Rädslan eller snarare skräcken, att inte bli gravid är oerhört stor. Hur många FET-försök kommer att behövas? Hur många behandlingar orkar man?

Kanske har jag tjocka och /eller sega äggskal som gör att äggen inte kan kläcka... Vad vet jag? Vid nästa försök kommer jag önska  att dom använder AHA för att man hos vissa par kan underlätta kontakten genom att förtunna "äggskalet" strax innan återförandet, och därmed öka chansen till graviditet. Sedan flera år genomför dom med framgång sådan förtunning av äggskalet (Assisted Hatching), när dom misstänker att ett för tjockt eller för hårt äggskal försvårar det delade äggets förmåga att fästa i livmodern, OM DET NU GÅR ATT GÖRA SÅ PÅ FRUSNA ESKIMÅER!

Men också vill jag att dom ska låta ägget ligga i 5 dagar i stället för 3 dagar innan dom sätter in det i mig. Kanske också att jag kan bli befruktad med 2 embryon denna gång. Jag vet att det inte är vanligt att man blir befruktad med 2 embryon samtidigt men jag hoppas.

Jobbigt är att:
- Varje dag vakna upp och längta efter någon man inte ens träffat.
- Varje dag tänka, drömma och hoppas på att det någon gång ska vara vår tur att få ett barn.
- Varje dag gråta över att detta gör så ont, så ont, så ont.
- Varje dag se familjer på stan eller på förskolan och undra om vi nånsin kommer få vara med om det där.
- Varje dag behöva fundera på vad som är fel.
- Varje dag behöva fundera på om vi ska fylla i adoptionspapperna eller inte.
- Varje dag behöva leva med denna tomhet i hjärtat.
- Varje dag behöva leva med sorgen efter något man ens inte haft.
- Varje dag behöva leva med avundsjukan gentemot alla andra som har det vi inte har.
- Varje dag behöva utstå ilskan och frustrationen över denna barnlöshet.
- Varje dag behöva böna och be om att vi kommer få vara med om ett mirakel.
- Varje dag gå och lägga sig med en sorg tung som en sten i hjärtat och veta att man vaknar upp precis på samma sätt nästa dag och att inget förändrats.


jag är så ledsen att jag inte kan ge dig en familj, jag är så ledsen att det bara är vi, förlåt att jag är oduglig.. !!! Jag skulle inget hellre än att bilda familj med dig. Jag hatar mig själv då jag vet att han är helt problem fri att han kan gå ut o göra vem som helst gravid.. Varför låter jag honom lida för att det är mig det är fel på?


Förlåt men ibland svämmar känslorna över.



Puss och Kram

Som jag inte har saknat att ha mens.
Jag har nu framkallt en blödning genom att äta Provera i 10 dagar och nu på dag 12 så fick jag bortfallsblödning.
Jag har nu inte haft en blödning på 1 år så nu kan jag lova er att det är en påtaglig smärta.
Ikväll ska jag börja med P-pillret Yasmin
(inte för att förhindra en graviditet utan för att minska behåringen)
Jag har blandade känslor kring det,
det ska bli så jäkla skönt om det hjälper att minska behåringen men samtidigt så vill jag inte ha blödning varje månad. Förstår inte hur jag ska stå ut eller hur jag ska klara det.
Jag är nämligen van att få blödning 1-2 ggr per år och helt plötsligt så ska jag få den varje månad.
Dock så kanske smärtan avtar allt eftersom, eller jag kan ju i alla fall hoppas.
Nu ska jag maila min läkare så han också får denna information,
då han håller koll på mig :)





Puss & Kram

Året var 2008...i maj!
Jag hade ju min mailadress på Spray och det var när jag kollade av den som jag såg de även hade en tjänst där man kunde annonsera efter kärleken. Jag minns att jag lite för skoj skull la ut en bild på mig och var brutalt ärlig med vem jag var och vad jag sökte och sen fick showen börja. Jag fick snabbt en del svar, men fastnade särskilt för ett och dessutom bodde han inte så långt ifrån mig, han bodde i stockholm (ursprungligen från Gotland)



Hans profilbild

ohh så snygg han är



Vi mailade och pratade i telefon varje dag och skickade flera 100 sms per dag. Men så kom en dag då vi bestämde oss för att träffas. Det var den 18 juli-08. Jag minns att jag var sååå nervös! Dessutom skulle vi ses hemma hos mig, han skulle laga mat.  Hmmm, var det en bra idé egentligen? Kanske hade det varit bättre att träffas ute på ett café eller nåt? Tänk om han inte alls var den han utgav sig för att vara?!


Han skulle komma över kvällen......MEN.......
Han stannade hela helgen

Den där första dejten gick bra (som ni kan förstå) och nervositeten släppte snabbt. Fastän vi aldrig hade träffats förut så kändes det ändå efter alla mail och telefonsamtal som att vi redan kände varandra. Även om vi som sagt inte bodde så jättelångt från varandra så tror jag inte att våra vägar hade korsats om det inte vore för de där raderna på nätet... så internet kan vara bra ibland! Ja, han jag skriver om nu är som ni kanske förstår Tobias, mannen som jag numera är gift med!
Jag är lika ny förälskad i dag som jag var för 4 år sen.



hans 2:a bild

Han är ett sånt otroligt stort stöd för mig. Vet inte om han förstår hur mycket det betyder för mig. Att han kämpar för min skull. För jag är ju inte den lättaste personen att leva med. Men han älskar mig för den jag är.
Han stöttar mig i vått och tort. Han är den snällaste och mest underbaraste personen på denna planet och det är jag som ska leva med honom resten av mitt liv. Är så stolt att vara hans fru och att jag är stolt att han är min man. Jag önskar att alla i hans liv nära som längre bort kan se vilken underbar människa han är. Så omtänksam och tänker alltid på andras bästa. Vet inte vart jag skulle ta vägen utan honom. Han gör mig hel. Jag älskar honom från djupet av mitt hjärta i all evighet.

Idag fick jag äntligen träffa Ingvar Ek som är specialist på Pco/s.
Jag har läst alla hans skrifter och artiklar och jag blir verkligen fascinerad av det han skriver.
Han förstår och han var medveten om att jag var påläst och att jag förstod det han sa.

Eftersom mitt största problem är min behåring så kom vi tillslut fram till att jag ska börja med östrogendomerande P-pillret YASMIN.
YASMIN minskar produktionen av de manliga könshormonerna vilket i sin tur motverkar den hormonella obalansen. Så nu känns det som att det är på rätt väg.

Jag äter Yasmin av medicinska än "preventivmässiga" skäl.
 Nu undrar ni säkert, varför P-piller om vi ska börja med IVF igen..
Men nu är det såhär att jag ska äta yasmin tills jag får klartecken om att börja med Ivf igen och då tar jag ett uppehåll med p-piller :) för att gå igenom Ivf och börja med p-piller igen.

När jag slutar med dessa piller för en stund så återställs min kropp till det normala och jag får menstruation och då finns det en chans att man kan bli gravid på egen hand.
Men som sagt jag hoppas ingenting, utan blir det så blir det så.

Äter ju också METFORMIN som ökar insulinkänsligheten vilket i sin tur kan medföra minskad produktion av manliga hormon samt minska risken att utveckla typ-2 diabetes. Metformin hävdas minska sötsuget.

Fan om detta inte fungerar nu :/

Måste kontakta min läkare Cleas och berätta om detta så han får kontakta Ingvar om det skulle vara något.
Han måste få informationen om att jag nu framkallar en bortfallsblödning för att kunna börja med mina p-piller.
Hur ska jag komma ihåg att ta alla dessa mediciner? Tur i alla fall att alla skall tas på morgonen :)
Jag har verkligen dom bästa läkarna i världen!






Puss och Kram

Hej på er alla!
Jag vet att det var längesen jag skrev emn det har vart lite mycket just nu så jag har glömt bort att skriva.




så, vart ska jag börja :(
En längre tid att har jag haft mina "dumma" tankar kring att vi på ett eller annat sätt ska bli en familj.
För 5 år sen så visste jag att jag led av Pco-s och det det tog mig ett tag att bearbeta det vetande men jag accepterade det tillslut.
Jag träffade Tobias (min man) och det första jag sa till honom var att om han ville ha barn så skulle han vända sig om och leta efter en ny.
Han valde och stanna även fast han visste att vi inte skulle få barn, men jag ser hur glad han är i barn och jag vet att han så gärna vill ha barn och det gör mig ont att se honom lida (även fast han säger att det inte gör något så vet jag att det gör det)
Som sagt så har vi genomgått en rad olika behandlingar men ingenting har lyckats, i mars så ska vi börja med vårt 2:a ivf försök och det är jag glad för.
Men åter till mina tankar så undrar jag,

För vems skull gör jag detta?
Gör jag detta för hans skull, gör jag det så han kan få det han verkligen vill ha och saknar?
Eller gör jag det för våran våran skull, för att vi ska få vårt kärleksbarn?

Självklart har jag under mina år alltid sett mig som mamma, men när jag fick beskedet så acceptera jag detta.
Tobias hade inget val, han träffade mig och fick det negativa på köpet.
Det är väldigt påfrestande att gå igenom allt detta, om och om igen i hopp och förtvivlan.
Är det värt det?

Oavsett vad som än händer så är det viktigaste att jag har min man, min andra hälft.

Om vår önskan slår in och vi får vårt barn så kommer lyckan, kärleken och glädjen bli enorm,
vi kommer bli dom stoltaste föräldrarna och allt kommer falla på plats,
men tills dess måste jag få ha mina tankar.






Puss & Kram

Lämna gärna kommentarer till vad jag skrivit eller invändningar.

I den mån du tar upp frågor som är känsliga för dig skall du veta att jag inte för det vidare.
Om du inte vill skriva det som en kommentar så kan du alltid lämna din mailadress så kontaktar jag dig där.

Om du har andra tankar eller frågor så hör gärna av dig.

Jag lovar att svara så fort jag kan.





Puss och Kram

Jag har stor förståelse för dem som inte vill göra fertilitetsbehandlingar, det är mycket tufft att gå igenom, både psykiskt, fysiskt och ekonomiskt. Men idag finns många sätt att bli förälder på, och man kommer säkert hitta sin egen väg. Den enda fördelen jag kan se med min barnlöshet är att jag verkligen tänkt över mitt beslut att "skaffa" barn. Dessutom är jag varje dag tacksam för IVF.. Däremot har inte mitt liv stått och fallit med barnfrågan, utan jag hade haft ett fantastiskt liv med min man även utan barn.

Man kan ha ett meningsfullt och rikt liv även utan barn. Det handlar om vad man kan ta till sig och öppna sig inför. Tiden verkar i sammanhanget och så småningom släpper man tankarna på och känslorna kring ett eget biologiskt barn. Man ger upp projektet att få ett barn via egen mage och egna spermier. Det är en svår process att ta sig igenom och speciellt kvinnorna kämpar.

Om hoppet, förtvivlan, sorgen, förnekelsen, acceptansen och om att gå vidare i livet och ändå leva ett fulländat liv som kvinna. Men utan det som nästan alla kvinnor tar förgivet idag...att få barn.

Men vi väljer att skaffa ett barn.

HAR DU BARN?

Där hänger frågan i luften igen, och den ilande smärtan i maggroppen när jag måste svara NEJ!

Eller den ännu svårare frågan...

HUR MÅNGA BARN HAR DU?

Då rusar smärtan upp i bröstet också när jag behöver svara. Jag har INGA barn.

För det känns så tomt när jag säger det . Det känns så fel, så orättvist, så tungt.

Varför gjorde livet så med mig?

Plus att jag ofta behöver stå "tillsvars" för VARFÖR jag inte har några barn.
Jag stelnar inom mig, och vill helst försvinna från situationen, men kan inte. För jag kan ju inte springa så fort någon frågar mig om barn. För på ett plan är det ju en väldig naturlig fråga. Men det underliga är att den blir inte det vare sig för den som frågar eller den som svarar om inte svaret är JA. Det är som alla runt en blir överrumplade av ett NEJ för det finns som inte med i världsbilden när frågan ställs. Ja förutom för oss som imte har barn då förstås.

Varför ska det vara tabu att diskutera detta?
Om tankar kring detta med barn och varför det är så svart eller vitt. De kvinnor som har och de som inte har, och aldrig mötas de två.

 









Puss och Kram

 Jag tror problemet är att jag vill göra SÅ mycket, och jag vet inte hur jag ska hinna med allt. Jag har börjat planera år framåt och det är lite stressande att göra en sån här livsplan. Ingenting går ihop. Fan alltså! Jag måste sluta oroa mig, bara inse att allt ordnar sig..

Jag har så många och höga krav på mig själv att jag inte vet vad jag känner att jag vill och vad jag känner att jag borde göra.

Hur vet man vad man vill göra med relationer, studier, jobb etc? Ju mer jag funderar desto mer förvirrad blir jag.

Ibland får jag gnutta panik över framtiden.

Speciellt nu på sistone...

Helt plötsligt blev den så oviss med allt!

Har försökt komma på vad jag vill...

men fortfarande Naaaada

Vad gör mig glad? Vad gör att jag känner livet pulsera i mig? Vad fyller hela mig med gnista och sprak? Vad är meningsfullt för mig? Vart i  världen vill jag bo. Värme, kyla eller omväxling? Vilken atmosfär vill jag omges av? Vad har jag drömt om och vad längtar du efter?

Vill jag utvecklas till den människa jag har möjlighet, förutsättning samt kapacitet att vara.

VAD
VARFÖR
HUR
NÄR
VEM

Känns som att jag har miljoner funderingar och inga svar.

Jag vill gömma mig från allt ansvar och alla vägval. Men det går ju inte. Det är mitt liv och det är jag som styr över det. Jag kan varken gömma mig eller fly från verkligeheten. Bara ta vad det ger mig. Jag får bestämma mig helt enkelt, sluta vela och bara besluta vilken väg jag ska gå. Annars kommer jag att stå still, precis som jag känner att jag gör nu.

Att säga att livet enbart består av val vore att ljuga.
Det går däremot inte att förneka att vi ställs inför val dagligen, stora som små. Valen vi gör i vår vardag går ganska omärkbart förbi oss i all hast. Men om vi stannar upp och tänker efter så kan v se hur valen i vardagen radar upp sig: Hur ser dina val ut för en dag?







Puss & Kram

Hos Längtan läste jag den här dikten om barnlöshet.
Varenda ord i dikten är så sann, så mycket sann. Jag önskar att varken mig eller någon annan skulle aldrig fått känna de känslorna som dikten handlar om:

Dagarna känns långa och himmelen känns grå
Utanför hörs fåglar, och himmelen är blå
Minuter rullar sakta, länge varar en sekund
Man önskar att man kunde tänka på annat för en stund

Men alltid finns den där, längtan efter ett barn
Trots att åren går, blir man aldrig van
Omkring en växer magar, en sån man ville ha
Istället för ren glädje, mår man aldrig bra

Och ständigt kommer frågan: "Varför inte ni?"
Det är väl klart vi längtar tills lyckan står oss bi
Men nåt som för så många, är så väldigt lätt
Är svårt för många andra, trots att man gör rätt

Så rullar månader på igen
Och magen växer på ens vän
Månader som blir till år
Och vännens bebis syskon får

Själv står man där ledsen när alla frågar
Förstår ni inte att det mig plågar?
Vi kämpar för det ni klagar på
Ska det vara så svårt att förstå?

Illamående, värk och smärta jag tar
Om jag med det får en bebis kvar
Gråt, blöjor, sena nätter, jag bryr mig ej
Om det betyder att den stannar hos mig

Men frågorna kommer med tiden ändå
För det var längesen dags att "skaffa" små
Kanske vänder cirkeln en dag
Och den som går med mage är jag

Men tills dess kryper tiden sakta fram
Man känner en djup och oförklarlig skam
Ska vi få barn, kommer vi att hinna?
Varför kan jag inte vara en helt normal kvinna?

I gemenskapen är vi utanför, sånt är livet
På grund av nåt andra tar för givet
Får vi barn blir de yngre än andras ändå
Lekkamrater är inget att hoppas på

Gemenskapen att vänta barn med en väninna
Kommer vi heller aldrig att hinna
Månad efter månad, tempar och testar man
Livet är en plåga för de som inte kan

Känslan att få adoptera blir allt starkare. Känslan att få veta att vi verkligen kan bli en familj, att vi kan få vårt kärleksbarn är bara helt fantastiskt. Jag har en känsla av längtan, längtan så stor att jag inte kan beskriva hur det känns. Jag känner mig tom, ensam, det är nåt som fattas, det är något som saknas i vårt liv. Ett barn, vårt barn! En önskan så stark, en längtan så enorm. Jag önskar, jag hoppas, jag vill. Jag vill bli mamma, jag vill att jag och min man ska få bli föräldrar. Jag önskar att drömmen kunde bli sann, att längtan blir till verklighet!

Jag har nu mailat till läkaren för att han förhoppningsvis kan fylla i läkarintyget som behövs som en del av adoptionshandlingen.
När jag har fått besked från honom och det förhoppningsvis snarast så ska vi skicka in ansökan till BFA om ansökan för adoption.
Måste också ringa socialtjänsten och begära en hemutredning/ medgivande.

Går allt som vi hoppas så fylls vårt tomrum och livet blir komplett.
Vi vet inte hur det kommer att gå, vi vet ej hur framtiden ser ut men vi måste prova, vi måste försöka

Jag är så lycklig och varje dag är en otrolig gåva.




Puss och Kram